Praktiken

Nu börjar det snart dra ihop sig. Det var längesen jag skrev här, faktiskt inte en enda gång sen jag började på praktiken - men bättre sent än aldrig, eller hur? Jag tänkte jag kunde skriva lite om min tid som psykologkandidat ute på praktik.

Jag praktiserar på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Det är en plats som erbjuder mängder av olika uppgifter och för mig har det varit enormt lärorikt. De patienter som kommer till psykiatrin oftast är ganska svåra, eftersom vårdcentralerna tar de lättare, och därför uppstod det lite problem i början med vilka jag faktiskt kunde få träffa. Dock har det kunnat lösas genom att jag har förkovrat mig i diverse böcker under dötiden, tills det dök upp passande patienter.

Jag har haft ett antal kontakter. Mest är det social fobi, nån med aggressionsutbrott, nån med depression osv. Det är en ganska brokig skara. Några av dem har visat sig svårare än vad som ursprungligen var planerat men även det är ju lärorikt - för så lär det ju vara sen när man arbetar också. Utöver detta har jag utfört en del testningar. Min handledare avskyr dock testningar och vill inte belasta mig med dem alldeles för mycket. Han har dessutom ganska stor respekt för ADHD-diagnosen och vill inte riskera en överdiagnostisering då det enligt honom handlar mycket om att göra bedömningar utefter erfarenhet när man gör intervjuerna. Utöver detta så håller jag och några andra på med att starta upp en psykoedukationsgrupp.

Rent organisatoriskt ser det ut som så att det två dagar i veckan är remisskonferens på en timme varderna. På dem man tar in nya patienter som kommit på remiss och fördelar dem mellan läkarna och behandlarna. Alla nya patienter som blir "accepterade" måste nästan utan undantag först träffa en läkare varpå en bedömning görs och en behandlare kan sättas in. Diskussionen mellan de olika yrkesgrupperna är på min arbetsplats ganska öppen och de olika teamen får gör lite som de vill. Ett team har t ex som praxis att låta en psykolog göra en MMPI-2 (personlighetstest) på de lite knepigare patienterna för att luska ut vem av behandlarna som skulle lyckas bäst med eventuell behandling.

En dag i veckan har man teamkonferens. Då diskuterar man sina patienter, tar upp tveksamheter, lyfter svårigheter och får stöd av de andra i teamet. Ibland kan det bli riktigt känslosamt med gråt, ibland är det mycket skratt och glädje när någon lyckats. En gång varannan vecka är det en timmes arbetsplatsträff där man chefen tar upp nya direktiv från ledningen och presenterar vad olika arbetsgrupperna diskuterat för att förbättra arbetsplatsen. Detta är också ett forum för de anställda att diskutera allt som inte har med enskilda patienter att göra - utbildningar, studiebesök, forskningsprojekt, etc.

Varje mottagning har nog också sina svårigheter, någonting som är speciellt för just den mottagningen. Just där jag är så är det stora problemet gömda flyktingar. Psykiatrin har ingen skyldighet att anmäla och det är det inte heller någon som vill - men hur ska man förhålla sig? Detta problem finns inte i Lund och därför finns inga riktlinjer uppifrån. Hur gör man när någon vill ta livet av sig själv för att de tror att det kanske kan få familjen att stanna? Hur bär man på all den osäkerhet som finns hos individen, samtidigt som man har vetskapen om att det närsomhelt kan komma poliser och ta denna person i förvar och därefter utvisa den? Hur kan man bära den olycka som uppstår när sitter med någon som kanske bott i Sverige i fem år, vars barn vuxit upp i Sverige, pratar svenska och har svenska vänner, och beskedet kommer om att familjen inte får asyl? Många behandlare blir  väldigt snabbt utbrända på denna typ av patienter. Många säger att de inte orkar ta dem längre, att det blir för jobbigt.

Samma problem gäller även asylsökande. Många mår otroligt dåligt under den tid de har innan ärendet har behandlats. Det är inte ovanligt att detta tar tre år eller mer. Vad är då psykiatri? Vad är samhällsproblem? En stor bitterhet uppstår, en bitterhet som kanske är generell inom psykvården - att man låter psykiatrin rensa upp det som inte samhället vill ta i. Med andra ord, bitterhet över att man psykologiserar samhällsproblem. Att psykiatrin är som en "slasktratt" för samhället.

För mig personligen har det varit lite upp och ned. I början var jag väldigt osäker på hur man skulle göra, vad man skulel göra, och vad som var okej. Hur skulle man se ut? Vad skulle man säga? Hur mycket skulle man ta på sig? Detta ledde till att jag i början var helt tvångig med vad jag gjorde och vad jag inte gjorde. Jag var alltid där precis klockan åtta även om jag inte hade något att göra just då. Jag gick alltid hem väldigt sent fast jag inte hade någonting att göra då heller. Jag hade alltid skjorta på mig, jag rakade mig varje dag, jag hade på mig glasögon om jag ville känna mig lite mer intellektuell. Jag höll på att kissa på mig inför varje klientsamtal.

Detta släppte efter ett tag. Mycket i samband med att man kommer in i arbetsgruppen. Man lär känns sin omgivning, blir ett i gänget. Man lär sig också väldigt mycket av sina patienter. Detta var första gången jag kände på i praktiken vad som kallas för "allians" och hur den kan skilja sig mellan olika personer. Det är en sak att läsa om det i en bok och en annan sak att uppleva det i verkligheten.

Det var också väldigt lärorikt att känna på skillnaden i kontakten mellan en personlighetsstörning (en typ av patient jag eg inte skulle ha men som jag råkade få) och en mer "neurotisk" person. Även det var någonting som man läst om men som är en helt annan sak att känna på i praktiken.

Rent allmänt kan man säga att jag har fått smaka på sånt som i teorin är glasklart men som i praktiken är belamrat av problem. Inte minst själva diagnosbegreppet - hur nyttigt det kan vara för en behandlare men hur jäkla stigmatiserande det kan vara för individen som har fått en diagnos. Många känns nästan mer skadade av hur diagnosen och hur kontakten med psykvården uppfattas av vänner och bekanta än av sin psykiska ohälsa som sådan.Det går hand i hand såklart, men ändå.

Men mest av allt har man ändå fått en ökande känsla av att "jag kan". I många fall är det fortfarande "jag kan inte" men det hör till - man är ju inte klar med sin utbildning och särskilt psykologi känns som någonting man aldrig kommer att lära sig till fullo. Ta praktiktiden som ett tillfälle att göra fel! Självklart inte alltför fel, men pröva på nya saker - ta så många chanser du får och som du känner dig bekväm med. Det är ju faktiskt inte du som har ansvaret utan det är din handledare som ska hålla i tyglarna, som ska sätta ramarna för vad du får göra. Är du osäker - vänta lite och ge det en chans. Fungerar det inte så ska du alltid kunna ta upp det med din handledare och det ska kunna rättas till.

Nåväl. Nu orkar jag inte skriva mer. Kom gärna med frågor, jag svarar gärna.
/Sigge

En vanlig dag på praktiken, i praktiken

Att berätta hur en helt vanlig dag är på BRH är inte det allra enklaste. Både för de som är anställda ”på riktigt” och framförallt för mig varierar tempot och aktiviteterna massvis. Men jag har fått för mig (kanske för att jag tänkte så själv för ett halvår sedan?) att det är intressant att få reda på precis hur en dag på praktiken kan se ut!

Idag, en måndag, började med att jag ramlade in vid åtta-snåret, plockade min kopp kaffe i personalrummet och hann precis titta igenom och strukturera upp kalendern för veckan lite grann innan det var dags för morgonmöte halv nio. Det har vi varje måndag för att gå igenom vilka barn som är i huset under veckan och annat som händer. Efter detta hann jag kika igenom en journal som jag ska putsa lite på och förmiddagsfika (åh halv tio-mackan, ljuva påhitt!) innan det var dags för inskrivning av en flicka som kom idag. När det är inskrivning samlas barnet, föräldern som är med och all personal som ska jobba med barnet under perioden de är här för att gå igenom varför de är här och vad som ska göras.

Sedan fick jag följa med sjuksköterskan i teamet och prata med flickan och mamman om problematiken. Efter lunchen fick jag sedan träffa dem igen ihop med specialpedagogen.

Eftersom det är ett hab-barn (ett barn som redan har kontakt med habiliteringen, alltså) jag träffar denna gång, och jag innan har träffat mest rehab-barn (barn som inte har kontakt med habiliteringen, alltså utan diagnos, eller med en diagnos som inte behöver så stora insatser.. Typ. Jag har fortfarande inte stenkoll!) och dessutom ingen psykologisk testning ska göras, har jag inte några direkta uppgifter med henne utan mest hänger med på ett hörn. Testning är superkul och det ger verkligen en kick att göra saker helt själv, men samtidigt så är det inte så dumt att ha åskådarrollen heller. Att bara ta in, lära sig och ge en hjälpande hand där det behövs. Till exempel rycka in och spela prinsess-spelet när specialpedagogen skulle prata med mamma. Helt okej, faktiskt!

Sedan fick jag vara med en sväng på logopedtestning och gå en utforskartur med den lilla tjejen i huset, och nu sitter jag här. Dagen börjar gå mot sitt slut och den har verkligen gått i ett huj!

Så var det ju dock inte förra veckan. Då hade jag en ”mellanvecka” då jag inte träffade något barn, eftersom det inte riktigt passade in, varken med mina handledare eller någon av de andra psykologerna. Jag skrev journaler, förberedde föredrag och läste böcker. Helt klart intressant och givande. Men, jag blir verkligen helt knäpp i huvudet av bara sådant! Några av dagarna var det lite möten och aktiviteter med olika barn som jag fick följa med på, men någon dag satt jag och skrev och läste hela dagen. Det gick verkligen runt i huvudet, jag kände nästan att ångesten var på väg. Just nu hänger det nog visserligen ihop med att livet går i hundranittio utanför praktiken och det ger en viss stress att ta det lugnt när jag är där, men jag känner verkligen att ett liv med många sådana dagar -det är ingenting för mig!

Vilken tur då att jag har valt ett yrke som inte nödvändigtvis måste vara så. Ett kontor som en fast punkt, ja tack, men att sitta där mer än kanske två timmar om dagen, nej.  Man kan ju verkligen fundera på hur jag har klarat tentaplugg tidigare… Lägre disciplin och längre pauser när det bara är för min egen skull, är min bästa teori!

Bonus-utbildningar, Temple Grandin och det där med att kunna tala för sig

Det finns många fördelar med att göra praktik. Förutom de rent uppenbara, och utan konkurrens största, som att komma ut till en arbetsplats, få praktisera det man har lärt sig och träffa ”riktiga” barn med ”riktiga” svårigheter, så finns fördelen att man får slinka med på utbildningar för nyanställda.


Den fördelen hade jag i torsdags, jag fick ta del av en utbildning om autism för nyanställda i barnhabiliteringar i Region Skåne. Utbildningen var  till för många olika yrkeskategorier med ett spretigt spektrum av erfarenheter. De allra flesta hade nog jobbat ett tag, men inom andra delar av habiliteringen och andra var helt nya inom just habilitering. Och så var det jag, med min halvfärdiga men hyfsat gedigna teorigrund och lilla, lilla verklighetserfarenhet.


Det stod snabbt klart för mig att även om jag kände igen en del från olika delar av psykologprogrammet (vaga minnen om att Eva Tideman gör en utvikning om autism på termin tre eller när det nu var, och säkert –förhoppningsvis- en del från neuropsykologin på termin fem) så är det inte huvudsakligen där jag kan förankra min nya kunskap. Att få all information om en diagnos på ett bräde är inte vad vi är vana vid. Kanske är det en förenkling att få det serverat på det sättet, men egentligen ganska skönt.


Nej, det jag i huvudsak kunde knyta an den information jag fick tilldelat mig var mina erfarenheter med den flicka med Aspergers syndrom som jag under två års tid har varit ledsagare till. Det är där jag kan le igenkännande åt typiska beteenden och egenheter. Och det är också dit jag tar med mig tipsen och förklaringarna. Barn med autism är inte den patientgrupp jag kommer att träffa mest, om ens alls, under min praktiktid, och att försöka bevara idéerna till en eventuell arbetsplats om kanske tre år utan någon förankring känns också närmast orealistiskt. Jag antar att den slutsats jag försöker få ur mig är: praktiska erfarenheter att knyta teorin till är ovärderliga. Kliché i kubik, men tål att upprepas!


Innan jag försvann bort i denna utsvävning var min avsikt egentligen att skriva om autism, rentav att sammanfatta vad jag lärde mig under utbildningsdagen. Det första vi gick igenom var att fastställa: vad är egentligen autism? Det mest slående under denna historiska tillbakablick är att diagnosen inte bara har utvidgats på senare år, utan att den också har väckt så otroligt olika förståelse genom åren. Jag skriver faktiskt ”olika” inte ”lite”. Detta för att även om de med svår autism skickades till psykiatrin eller institutionaliserades istället för att få den hjälp de behövde, fanns också en större tolerans mot de mer högfungerande –kanske de som idag skulle diagnostiseras med Aspergers. I dagens samhälle värdesätter vi de egenskaper som personer med autism ofta inte besitter eller har särskilt mycket av: social kompetens, god kommunikationsförmåga, kreativitet osv. De egenskaper som personer med autism och Aspergers ofta har gott om, såsom ärlighet, punklighet och pålitlighet, värderades högre förr och ses inte som lika viktigt i vårt samhälle idag. Därför har dessa personer klarat sig bättre, fastän de inte fått extra insatser tack vare en diagnos.


Föreläsarna på utbildningsdagen passade på att tipsa om filmen om Temple Grandin, som gick på Svt bara häromdagen. Hon är en kvinna med högfungerande autism som växte upp i USA under sextiotalet, lyckades ta sig igenom både skolgång och universitet för att sedan göra sig en helt fantastisk karriär inom djurrätt genom att designa humanare slakterier. Filmen skulle finnas på Svt play två dagar till, och när jag kom ihåg detta alldeles för sent på torsdagskvällen, så kände jag att jag måste bara. Och faktiskt, vilken tur att jag satte igång filmen när jag egentligen skulle ha lagt mig!


Efter att ha suttit i samma framåtlutade ställning i tjugo minuter utan att ha rört mina framlagda mandelskorpor kände jag mig nästan autistisk själv. Jag var helt uppslukad. Vilken fantastisk film och vilken otrolig kvinna. Det var den ultimata illustrationen av allt vi hade pratat om under dagen (annorlunda perception, svårigheter med ömsesidig kommunikation, stereotypa beteenden, problem med att tolka kroppsspråk –you name it) och dessutom den ultimata känslourladdningen för mig. Det var länge sedan en film fick mig att sitta blickstilla med bara tårarna forsande ned för kinderna.


Vad som slog mig särskilt mot slutet av filmen var: vilken otrolig fördel att ha språket! Temple kunde tala för sig, förklara sina svårigheter och egenheter, argumentera. Och i den tid när hon möttes av oförståelse från så många håll var detta totalt ovärderligt. Jag tror att ännu idag måste detta vara en enorm fördel. Men i och med att kunskapen börjar spridas – det har faktiskt hänt otroligt mycket på bara de tio senaste åren har jag fått lära mig - så kan även de som inte har gåvan att tala för sig få förståelse. Och kanske inte bara efter utbildningsdagen, utan framförallt efter filmen om Temple Grandin, känner jag att jag är glad att jag som psykolog får vara med och ge röst åt dessa personer. 
Habiliteringen, I’ll be back. 

Fjärilar och förväntningar

Imorgon börjar min praktik. Det man har längtat efter, bävat för eller i alla fall på något sätt känt något inför, sedan programmet började. Jag känner faktiskt mest förväntan. Lite nervositet, lite förvirring, men mest pepp, pepp, pepp! 
Det är nu det är på riktigt.


Det är nu det är 8-till-16.30-dagar, handledningssamtal, nya människor att dricka 10-kaffe med och framförallt, en himla massa barn att lära känna. Barn som har svåra och påfrestande erfarenheter med sig. Oroliga föräldrar. Det kommer bli tufft, jag vet det redan. Jag som får tårar i ögonen bara någon jag jobbar med (jag jobbar med funktionshindrade) uttrycker att han eller hon känner sig ensam. Hu. Men jag måste ju lära mig någon gång. Att använda empatin till något positivt helt enkelt. 


Mest av allt är det bara förväntan just nu. Jag har ingen aning om vad de kommande femton veckorna kommer bära  med sig, egentligen. Trots att jag berättar nästan dagligen för ännu en vän, en bekant eller en släkting vad jag ska göra. Jag kan det nästan utantill vid det här laget:


"Jag ska vara på BarnRehab i Lund, vid Victoriastadion. Dit kommer mest barn med förvärvade hjärnskador, de kanske har fått ett skalltrauma, eller hjärnhinneinflammation, eller en massa annat. Mycket utredning, många olika test. Hela familjen kommer dit. Lite detektivarbete kan man säga!"


Nu får jag nästan hoppas att det stämmer. När jag har rabblat denna ramsan för så många, och nu slutligen här. Gör den inte det så lär jag väl märka det. Här finns ju möjlighet att revidera den i alla fall!