Det finns många fördelar med att göra praktik. Förutom de rent uppenbara, och utan konkurrens största, som att komma ut till en arbetsplats, få praktisera det man har lärt sig och träffa ”riktiga” barn med ”riktiga” svårigheter, så finns fördelen att man får slinka med på utbildningar för nyanställda.
Den fördelen hade jag i torsdags, jag fick ta del av en utbildning om autism för nyanställda i barnhabiliteringar i Region Skåne. Utbildningen var till för många olika yrkeskategorier med ett spretigt spektrum av erfarenheter. De allra flesta hade nog jobbat ett tag, men inom andra delar av habiliteringen och andra var helt nya inom just habilitering. Och så var det jag, med min halvfärdiga men hyfsat gedigna teorigrund och lilla, lilla verklighetserfarenhet.
Det stod snabbt klart för mig att även om jag kände igen en del från olika delar av psykologprogrammet (vaga minnen om att Eva Tideman gör en utvikning om autism på termin tre eller när det nu var, och säkert –förhoppningsvis- en del från neuropsykologin på termin fem) så är det inte huvudsakligen där jag kan förankra min nya kunskap. Att få all information om en diagnos på ett bräde är inte vad vi är vana vid. Kanske är det en förenkling att få det serverat på det sättet, men egentligen ganska skönt.
Nej, det jag i huvudsak kunde knyta an den information jag fick tilldelat mig var mina erfarenheter med den flicka med Aspergers syndrom som jag under två års tid har varit ledsagare till. Det är där jag kan le igenkännande åt typiska beteenden och egenheter. Och det är också dit jag tar med mig tipsen och förklaringarna. Barn med autism är inte den patientgrupp jag kommer att träffa mest, om ens alls, under min praktiktid, och att försöka bevara idéerna till en eventuell arbetsplats om kanske tre år utan någon förankring känns också närmast orealistiskt. Jag antar att den slutsats jag försöker få ur mig är: praktiska erfarenheter att knyta teorin till är ovärderliga. Kliché i kubik, men tål att upprepas!
Innan jag försvann bort i denna utsvävning var min avsikt egentligen att skriva om autism, rentav att sammanfatta vad jag lärde mig under utbildningsdagen. Det första vi gick igenom var att fastställa: vad är egentligen autism? Det mest slående under denna historiska tillbakablick är att diagnosen inte bara har utvidgats på senare år, utan att den också har väckt så otroligt olika förståelse genom åren. Jag skriver faktiskt ”olika” inte ”lite”. Detta för att även om de med svår autism skickades till psykiatrin eller institutionaliserades istället för att få den hjälp de behövde, fanns också en större tolerans mot de mer högfungerande –kanske de som idag skulle diagnostiseras med Aspergers. I dagens samhälle värdesätter vi de egenskaper som personer med autism ofta inte besitter eller har särskilt mycket av: social kompetens, god kommunikationsförmåga, kreativitet osv. De egenskaper som personer med autism och Aspergers ofta har gott om, såsom ärlighet, punklighet och pålitlighet, värderades högre förr och ses inte som lika viktigt i vårt samhälle idag. Därför har dessa personer klarat sig bättre, fastän de inte fått extra insatser tack vare en diagnos.
Föreläsarna på utbildningsdagen passade på att tipsa om filmen om Temple Grandin, som gick på Svt bara häromdagen. Hon är en kvinna med högfungerande autism som växte upp i USA under sextiotalet, lyckades ta sig igenom både skolgång och universitet för att sedan göra sig en helt fantastisk karriär inom djurrätt genom att designa humanare slakterier. Filmen skulle finnas på Svt play två dagar till, och när jag kom ihåg detta alldeles för sent på torsdagskvällen, så kände jag att jag måste bara. Och faktiskt, vilken tur att jag satte igång filmen när jag egentligen skulle ha lagt mig!
Efter att ha suttit i samma framåtlutade ställning i tjugo minuter utan att ha rört mina framlagda mandelskorpor kände jag mig nästan autistisk själv. Jag var helt uppslukad. Vilken fantastisk film och vilken otrolig kvinna. Det var den ultimata illustrationen av allt vi hade pratat om under dagen (annorlunda perception, svårigheter med ömsesidig kommunikation, stereotypa beteenden, problem med att tolka kroppsspråk –you name it) och dessutom den ultimata känslourladdningen för mig. Det var länge sedan en film fick mig att sitta blickstilla med bara tårarna forsande ned för kinderna.
Vad som slog mig särskilt mot slutet av filmen var: vilken otrolig fördel att ha språket! Temple kunde tala för sig, förklara sina svårigheter och egenheter, argumentera. Och i den tid när hon möttes av oförståelse från så många håll var detta totalt ovärderligt. Jag tror att ännu idag måste detta vara en enorm fördel. Men i och med att kunskapen börjar spridas – det har faktiskt hänt otroligt mycket på bara de tio senaste åren har jag fått lära mig - så kan även de som inte har gåvan att tala för sig få förståelse. Och kanske inte bara efter utbildningsdagen, utan framförallt efter filmen om Temple Grandin, känner jag att jag är glad att jag som psykolog får vara med och ge röst åt dessa personer.
Habiliteringen, I’ll be back.
