Imorgon börjar min praktik. Det man har längtat efter, bävat för eller i alla fall på något sätt känt något inför, sedan programmet började. Jag känner faktiskt mest förväntan. Lite nervositet, lite förvirring, men mest pepp, pepp, pepp!
Det är nu det är på riktigt.
Det är nu det är 8-till-16.30-dagar, handledningssamtal, nya människor att dricka 10-kaffe med och framförallt, en himla massa barn att lära känna. Barn som har svåra och påfrestande erfarenheter med sig. Oroliga föräldrar. Det kommer bli tufft, jag vet det redan. Jag som får tårar i ögonen bara någon jag jobbar med (jag jobbar med funktionshindrade) uttrycker att han eller hon känner sig ensam. Hu. Men jag måste ju lära mig någon gång. Att använda empatin till något positivt helt enkelt.
Mest av allt är det bara förväntan just nu. Jag har ingen aning om vad de kommande femton veckorna kommer bära med sig, egentligen. Trots att jag berättar nästan dagligen för ännu en vän, en bekant eller en släkting vad jag ska göra. Jag kan det nästan utantill vid det här laget:
"Jag ska vara på BarnRehab i Lund, vid Victoriastadion. Dit kommer mest barn med förvärvade hjärnskador, de kanske har fått ett skalltrauma, eller hjärnhinneinflammation, eller en massa annat. Mycket utredning, många olika test. Hela familjen kommer dit. Lite detektivarbete kan man säga!"
Nu får jag nästan hoppas att det stämmer. När jag har rabblat denna ramsan för så många, och nu slutligen här. Gör den inte det så lär jag väl märka det. Här finns ju möjlighet att revidera den i alla fall!
