Att berätta hur en helt vanlig dag är på BRH är inte det allra enklaste. Både för de som är anställda ”på riktigt” och framförallt för mig varierar tempot och aktiviteterna massvis. Men jag har fått för mig (kanske för att jag tänkte så själv för ett halvår sedan?) att det är intressant att få reda på precis hur en dag på praktiken kan se ut!
Idag, en måndag, började med att jag ramlade in vid åtta-snåret, plockade min kopp kaffe i personalrummet och hann precis titta igenom och strukturera upp kalendern för veckan lite grann innan det var dags för morgonmöte halv nio. Det har vi varje måndag för att gå igenom vilka barn som är i huset under veckan och annat som händer. Efter detta hann jag kika igenom en journal som jag ska putsa lite på och förmiddagsfika (åh halv tio-mackan, ljuva påhitt!) innan det var dags för inskrivning av en flicka som kom idag. När det är inskrivning samlas barnet, föräldern som är med och all personal som ska jobba med barnet under perioden de är här för att gå igenom varför de är här och vad som ska göras.
Sedan fick jag följa med sjuksköterskan i teamet och prata med flickan och mamman om problematiken. Efter lunchen fick jag sedan träffa dem igen ihop med specialpedagogen.
Eftersom det är ett hab-barn (ett barn som redan har kontakt med habiliteringen, alltså) jag träffar denna gång, och jag innan har träffat mest rehab-barn (barn som inte har kontakt med habiliteringen, alltså utan diagnos, eller med en diagnos som inte behöver så stora insatser.. Typ. Jag har fortfarande inte stenkoll!) och dessutom ingen psykologisk testning ska göras, har jag inte några direkta uppgifter med henne utan mest hänger med på ett hörn. Testning är superkul och det ger verkligen en kick att göra saker helt själv, men samtidigt så är det inte så dumt att ha åskådarrollen heller. Att bara ta in, lära sig och ge en hjälpande hand där det behövs. Till exempel rycka in och spela prinsess-spelet när specialpedagogen skulle prata med mamma. Helt okej, faktiskt!
Sedan fick jag vara med en sväng på logopedtestning och gå en utforskartur med den lilla tjejen i huset, och nu sitter jag här. Dagen börjar gå mot sitt slut och den har verkligen gått i ett huj!
Så var det ju dock inte förra veckan. Då hade jag en ”mellanvecka” då jag inte träffade något barn, eftersom det inte riktigt passade in, varken med mina handledare eller någon av de andra psykologerna. Jag skrev journaler, förberedde föredrag och läste böcker. Helt klart intressant och givande. Men, jag blir verkligen helt knäpp i huvudet av bara sådant! Några av dagarna var det lite möten och aktiviteter med olika barn som jag fick följa med på, men någon dag satt jag och skrev och läste hela dagen. Det gick verkligen runt i huvudet, jag kände nästan att ångesten var på väg. Just nu hänger det nog visserligen ihop med att livet går i hundranittio utanför praktiken och det ger en viss stress att ta det lugnt när jag är där, men jag känner verkligen att ett liv med många sådana dagar -det är ingenting för mig!
Vilken tur då att jag har valt ett yrke som inte nödvändigtvis måste vara så. Ett kontor som en fast punkt, ja tack, men att sitta där mer än kanske två timmar om dagen, nej. Man kan ju verkligen fundera på hur jag har klarat tentaplugg tidigare… Lägre disciplin och längre pauser när det bara är för min egen skull, är min bästa teori!
Så var det ju dock inte förra veckan. Då hade jag en ”mellanvecka” då jag inte träffade något barn, eftersom det inte riktigt passade in, varken med mina handledare eller någon av de andra psykologerna. Jag skrev journaler, förberedde föredrag och läste böcker. Helt klart intressant och givande. Men, jag blir verkligen helt knäpp i huvudet av bara sådant! Några av dagarna var det lite möten och aktiviteter med olika barn som jag fick följa med på, men någon dag satt jag och skrev och läste hela dagen. Det gick verkligen runt i huvudet, jag kände nästan att ångesten var på väg. Just nu hänger det nog visserligen ihop med att livet går i hundranittio utanför praktiken och det ger en viss stress att ta det lugnt när jag är där, men jag känner verkligen att ett liv med många sådana dagar -det är ingenting för mig!
Vilken tur då att jag har valt ett yrke som inte nödvändigtvis måste vara så. Ett kontor som en fast punkt, ja tack, men att sitta där mer än kanske två timmar om dagen, nej. Man kan ju verkligen fundera på hur jag har klarat tentaplugg tidigare… Lägre disciplin och längre pauser när det bara är för min egen skull, är min bästa teori!
