Praktiken

Nu börjar det snart dra ihop sig. Det var längesen jag skrev här, faktiskt inte en enda gång sen jag började på praktiken - men bättre sent än aldrig, eller hur? Jag tänkte jag kunde skriva lite om min tid som psykologkandidat ute på praktik.

Jag praktiserar på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Det är en plats som erbjuder mängder av olika uppgifter och för mig har det varit enormt lärorikt. De patienter som kommer till psykiatrin oftast är ganska svåra, eftersom vårdcentralerna tar de lättare, och därför uppstod det lite problem i början med vilka jag faktiskt kunde få träffa. Dock har det kunnat lösas genom att jag har förkovrat mig i diverse böcker under dötiden, tills det dök upp passande patienter.

Jag har haft ett antal kontakter. Mest är det social fobi, nån med aggressionsutbrott, nån med depression osv. Det är en ganska brokig skara. Några av dem har visat sig svårare än vad som ursprungligen var planerat men även det är ju lärorikt - för så lär det ju vara sen när man arbetar också. Utöver detta har jag utfört en del testningar. Min handledare avskyr dock testningar och vill inte belasta mig med dem alldeles för mycket. Han har dessutom ganska stor respekt för ADHD-diagnosen och vill inte riskera en överdiagnostisering då det enligt honom handlar mycket om att göra bedömningar utefter erfarenhet när man gör intervjuerna. Utöver detta så håller jag och några andra på med att starta upp en psykoedukationsgrupp.

Rent organisatoriskt ser det ut som så att det två dagar i veckan är remisskonferens på en timme varderna. På dem man tar in nya patienter som kommit på remiss och fördelar dem mellan läkarna och behandlarna. Alla nya patienter som blir "accepterade" måste nästan utan undantag först träffa en läkare varpå en bedömning görs och en behandlare kan sättas in. Diskussionen mellan de olika yrkesgrupperna är på min arbetsplats ganska öppen och de olika teamen får gör lite som de vill. Ett team har t ex som praxis att låta en psykolog göra en MMPI-2 (personlighetstest) på de lite knepigare patienterna för att luska ut vem av behandlarna som skulle lyckas bäst med eventuell behandling.

En dag i veckan har man teamkonferens. Då diskuterar man sina patienter, tar upp tveksamheter, lyfter svårigheter och får stöd av de andra i teamet. Ibland kan det bli riktigt känslosamt med gråt, ibland är det mycket skratt och glädje när någon lyckats. En gång varannan vecka är det en timmes arbetsplatsträff där man chefen tar upp nya direktiv från ledningen och presenterar vad olika arbetsgrupperna diskuterat för att förbättra arbetsplatsen. Detta är också ett forum för de anställda att diskutera allt som inte har med enskilda patienter att göra - utbildningar, studiebesök, forskningsprojekt, etc.

Varje mottagning har nog också sina svårigheter, någonting som är speciellt för just den mottagningen. Just där jag är så är det stora problemet gömda flyktingar. Psykiatrin har ingen skyldighet att anmäla och det är det inte heller någon som vill - men hur ska man förhålla sig? Detta problem finns inte i Lund och därför finns inga riktlinjer uppifrån. Hur gör man när någon vill ta livet av sig själv för att de tror att det kanske kan få familjen att stanna? Hur bär man på all den osäkerhet som finns hos individen, samtidigt som man har vetskapen om att det närsomhelt kan komma poliser och ta denna person i förvar och därefter utvisa den? Hur kan man bära den olycka som uppstår när sitter med någon som kanske bott i Sverige i fem år, vars barn vuxit upp i Sverige, pratar svenska och har svenska vänner, och beskedet kommer om att familjen inte får asyl? Många behandlare blir  väldigt snabbt utbrända på denna typ av patienter. Många säger att de inte orkar ta dem längre, att det blir för jobbigt.

Samma problem gäller även asylsökande. Många mår otroligt dåligt under den tid de har innan ärendet har behandlats. Det är inte ovanligt att detta tar tre år eller mer. Vad är då psykiatri? Vad är samhällsproblem? En stor bitterhet uppstår, en bitterhet som kanske är generell inom psykvården - att man låter psykiatrin rensa upp det som inte samhället vill ta i. Med andra ord, bitterhet över att man psykologiserar samhällsproblem. Att psykiatrin är som en "slasktratt" för samhället.

För mig personligen har det varit lite upp och ned. I början var jag väldigt osäker på hur man skulle göra, vad man skulel göra, och vad som var okej. Hur skulle man se ut? Vad skulle man säga? Hur mycket skulle man ta på sig? Detta ledde till att jag i början var helt tvångig med vad jag gjorde och vad jag inte gjorde. Jag var alltid där precis klockan åtta även om jag inte hade något att göra just då. Jag gick alltid hem väldigt sent fast jag inte hade någonting att göra då heller. Jag hade alltid skjorta på mig, jag rakade mig varje dag, jag hade på mig glasögon om jag ville känna mig lite mer intellektuell. Jag höll på att kissa på mig inför varje klientsamtal.

Detta släppte efter ett tag. Mycket i samband med att man kommer in i arbetsgruppen. Man lär känns sin omgivning, blir ett i gänget. Man lär sig också väldigt mycket av sina patienter. Detta var första gången jag kände på i praktiken vad som kallas för "allians" och hur den kan skilja sig mellan olika personer. Det är en sak att läsa om det i en bok och en annan sak att uppleva det i verkligheten.

Det var också väldigt lärorikt att känna på skillnaden i kontakten mellan en personlighetsstörning (en typ av patient jag eg inte skulle ha men som jag råkade få) och en mer "neurotisk" person. Även det var någonting som man läst om men som är en helt annan sak att känna på i praktiken.

Rent allmänt kan man säga att jag har fått smaka på sånt som i teorin är glasklart men som i praktiken är belamrat av problem. Inte minst själva diagnosbegreppet - hur nyttigt det kan vara för en behandlare men hur jäkla stigmatiserande det kan vara för individen som har fått en diagnos. Många känns nästan mer skadade av hur diagnosen och hur kontakten med psykvården uppfattas av vänner och bekanta än av sin psykiska ohälsa som sådan.Det går hand i hand såklart, men ändå.

Men mest av allt har man ändå fått en ökande känsla av att "jag kan". I många fall är det fortfarande "jag kan inte" men det hör till - man är ju inte klar med sin utbildning och särskilt psykologi känns som någonting man aldrig kommer att lära sig till fullo. Ta praktiktiden som ett tillfälle att göra fel! Självklart inte alltför fel, men pröva på nya saker - ta så många chanser du får och som du känner dig bekväm med. Det är ju faktiskt inte du som har ansvaret utan det är din handledare som ska hålla i tyglarna, som ska sätta ramarna för vad du får göra. Är du osäker - vänta lite och ge det en chans. Fungerar det inte så ska du alltid kunna ta upp det med din handledare och det ska kunna rättas till.

Nåväl. Nu orkar jag inte skriva mer. Kom gärna med frågor, jag svarar gärna.
/Sigge